|
Estland (estniska: Eesti), officiellt Republiken Estland (Eesti Vabariik), är en republik i Baltikum, även Norden i vissa fall, i Nordeuropa. Landet gränsar till Lettland i söder, Ryssland i öster och har sjögräns mot Finland i norr och Sverige i väster. Landet omfattar över 1500 öar i Östersjön och Finska viken, som ligger mellan Estland och Finland. Öarna utgör 10 procent av landets totala yta. De två största öarna är Ösel (Saaremaa) och Dagö (Hiiumaa), som ligger mellan Rigabukten och Östersjön. Genom sjön Peipus (Peipsi järv) i öster, Estlands största sjö, går en del av gränsen mot Ryssland. Berggrunden täcks övervägande av morän, som avlagrats under den senaste istiden. Från 1200-talet fram till 1900-talet styrdes Estland av utländska herrar, först danskar och tyskar, och från 1500-talet svenskar. År 1721 övertog Ryssland makten över Estland och styrde landet i nästan 200 år. År 1918, efter den tyska ockupationen under första världskriget, utropade republiken Estland sin självständighet. Tyska trupper trängde in i landet och Sovjetunionen hotade med ockupation, men efter fredsavtalet 1920 erkände Sovjetunionen formellt landet. Självständigheten varade inte speciellt länge. Under andra världskriget invaderades Estland av först sovjetiska och senare av tyska stridskrafter. År 1944 återerövrade Sovjetunionen landet, som var en sovjetrepublik fram till 1991 när man följde Litauens exempel och på nytt utropade sin självständighet. Sedan 2004 är landet medlem av både Europeiska unionen och Nato. Estland blev 2010 medlem i OECD. År 2011 införde Estland euron som valuta. Landets topografi växlar mellan slätter och kullandskap. Stora områden är karga och steniga, och berggrunden är täckt av tjocka moränlager som bildades under den senaste istiden. Myrar och mossmarker är också vanliga. Från de stora skogsområdena hämtas råvaran till den ekonomiskt viktiga träindustrin. Även maskin- och textilindustri är betydande näringsgrenar. Endast en liten del av landet kan användas till jordbruk. Inom jordbrukssektorn dominerar mjölkproduktion och boskapshantering, särskilt svinavel. Landet har stora förekomster av oljeskiffer, som bryts för framställning av gas och petrokemiska produkter. Nästan all elproduktion och fjärrvärme görs med oljeskiffer som råvara. Estland har också en viktig produktion av de så kallade jordmetallerna, där AS Silmet är den största producenten. I jämförelse med andra tidigare sovjetrepubliker har Estland hög levnadsstandard. Historia Huvudartikel: Estlands historia Biskopsborgen i Kuressaare. Hertigdömet Estland. Estland var under medeltiden bas för Tyska orden. Från 1561 tillhörde Estland Sverige men blev efter det Stora nordiska kriget en del av Ryssland, officiellt vid freden i Nystad 1721. Efter oktoberrevolutionen i Ryssland utropade Estland den 24 februari 1918 självständighet, vilken befästes genom det estniska frihetskriget och erkändes av Ryssland genom fredsfördraget i Dorpat (Tartu) den 2 februari 1920. Efter Polens sammanbrott 1939 under inledningen av andra världskriget och efter sänkningen av Metalist krävde Sovjetunionen flyg- och flottbaser på estniskt territorium. Den estniska statsledningen tvingades acceptera detta. Efter att sovjetiska trupper ockuperat hela Estland installerades en sovjetvänlig regering. Ett nytt parlament utsågs, till vilket enbart kommunister kunde väljas. Detta parlament proklamerade sedermera Estlands införlivning i Sovjetunionen. Genom anslutningen till Sovjet ombildades Estland till en sovjetrepublik - Estniska SSR - 21 juli 1940. Mellan 1941 och 1944 ockuperades Estland av Tyskland tills det åter ockuperades och annekterades av Sovjetunionen 1944. Sverige var bland de första länderna att erkänna Estland som en del av Sovjetunionen. Estland deklarerade på nytt sin självständighet den 20 augusti 1991. Självständigheten erkändes av Sovjetunionen den 6 september 1991, men de sista ryska styrkorna lämnade landet först den 31 augusti 1994. Efter detta har Estland strävat mot integration med Västeuropa, vilket har lett till att landet blev medlem i NATO den 29 mars 2004 och i EU den 1 maj 2004. Estland blev medlem i OECD 2010. Geografi Huvudartikel: Estlands geografi Karta över Estland. Estland ligger längs Östersjöns östra kust, på den nordvästra delen av den stegrande östeuropeiska plattformen mellan 57,3° och 59,5° nord och 21,5° och 28,1° öst. Landets genomsnittliga höjd över havet är endast 50 meter, och landets högsta punkt är Suur Munamägi i sydöst, som når 318 meter över havet. Oljeskiffer- och kalkstensfyndigheter, tillsammans med att skog täcker 47 procent av landet, spelar nyckelroller i Estlands ekonomi, då landet rent generellt har få resurser. Estland har över 1 400 sjöar, men de flesta är mycket små. Den största sjön är Peipus (Peipsi järv) som ligger på gränsen till Ryssland, på 3 555 km². Landet har även ett antal myrar och 3 794 kilometer kuststräcka, som markeras av flera bukter, sund och vikar. Antalet öar uppgår till runt 1 500; de två största, Ösel (Saaremaa) och Dagö (Hiiumaa) utgör egna län. Estlands längsta flod är Võhandu, som är 162 kilometer lång. Den största floden är Narva. Se även städer i Estland. Administrativ indelning Estland är indelat i 15 län (estniska: maakonnad, maakond i singular) och 227 kommuner, varav 34 städer (estniska: linnad, linn i singular) och 193 landskommuner (estniska: vallad, vald i singular). Maakonnad är statliga myndigheter och saknar valda församlingar. Estlands kommuner har allmän kompetens, och styrs av kommunfullmäktige som väljs vart tredje år. Det finns ingen separat kommunalskatt, men kommuner tilldelas 56 procent av den statsskatt som betalas inom deras territorium. Estlands län. Län Harju län (Harriens län) Hiiu län (Dagö län) Ida-Viru län (Östra Wierlands län) Järva län (Jerwens län) Jõgeva län (Laisholm län) Lääne län (Wieks län) Lääne-Viru län (Västra Wierlands län) Pärnu län (Pernau län) Põlva län Rapla län Saare län (Ösels län) Tartu län Valga län Viljandi län Võru län Politik Huvudartikel: Politik i Estland Estland är en republik och en parlamentarisk demokrati. Presidenten väljs av parlamentet. En sjundedel av invånarna saknar medborgarskap och rösträtt till parlamentet. Inrikespolitiken präglades länge av partisplittring, men på 2000-talet har läget stabiliserats. Kommunikationer Estland har två stora hamnar i Paldiski och Tallinn med goda färjeförbindelser till bland annat Helsingfors, Stockholm och Sankt Petersburg. I Tallinn finns Estlands största internationella flygplats, Lennart Meri Tallinna lennujaam. Största flygbolaget är det delvis statliga Estonian Air. Bland övriga flygplatser i Estland som endast har reguljär inrikestrafik märks Kärdla på Dagö, Kuressaare på Ösel samt Runö. Estland har två dagliga internationella järnvägslinjer med persontrafik. Dessa går till Moskva och Sankt Petersburg. Samt en linje till Riga, som dock kräver byte i gränsstaden Valga. Dock tar denna resa över nio timmar jämfört med bussresan som tar knappt fem timmar. Det inhemska järnvägsnätet har på senare år underhållits dåligt. Men planer finns att, via EU-medel, rusta upp stambanan till europeisk standard. Den första etappen gäller Tallinn-Tartu (180 kilometer). En stor del av järnvägsnätet i Estland är inte elektrifierat. För närvarande trafikeras följande järnvägslinjer med persontrafik: Tallinn-Pärnu, Tallinn-Paldiski, Tallinn-Narva, Tallinn-Viljandi, Tallinn-Tartu-Valga (vid lettiska gränsen) samt Tartu-Elva. Det finns även lokaltåg som trafikerar sträckor inom Tallinn med omnejd. Demografi Huvudartikel: Estlands demografi Estlands folkmängd totalt samt uppdelad på etnicitet 1922–2000 (i procent) Nationalitet 1922 1934 1959 1970 1979 1989 2000 2007 Ester 87,7 88,2 74,6 68,2 64,7 61,5 68,3 68,6 Ryssar 8,2 8,2 20,1 24,7 27,9 30,3 25,8 25,6 Tyskar 1,7 1,5 0,1 0,6 0,3 0,2 0,1 0,1 Svenskar 0,7 0,7 -- -- -- -- -- -- Finnar -- -- 1,4 1,4 1,2 1,1 0,9 0,8 Ukrainare -- -- 1,3 2,1 2,5 3,1 2,1 2,1 Vitryssar -- -- 0,9 1,4 1,6 1,7 1,3 1,2 Judar 0,4 0,4 0,4 0,4 0,3 0,3 0,2 0,1 Övriga 1,3 1,0 1,2 1,2 1,5 1,8 1,4 1,7 Total folkmängd (1000-tal) 1 107 1 126 1 196 1 356 1 464 1 565 1 370 1 342 Källa: Library of Congress Country Studies [1], Statistical Office of Estonia [2] Historiska minoriteter De balttyska och svenska minoriteterna tvingades i stort sett fullständigt lämna Estland i samband med de stalinistiska utrensningarna efter andra världskriget. Estlands relationer med flyktingarna och deras ättlingar är goda, bland annat därför att de tidigare balttyska storgodsägarnas organisationer har uttalat att de inte har några anspråk på sina tidigare gods. Språk Estland officiella språk är estniska, ett östersjöfinskt språk som är nära släkt med finskan och mycket avlägset besläktat med ungerska. Majoriteten av estländarna har estniska som modersmål. Andra språk i Estland är ryska, som är modersmål för ungefär 25 procent av befolkningen. Majoriteten av de ryskspråkiga är personer som flyttade till Estland under sovjettiden. Det har dock sedan lång tid tillbaka funnits en rysktalande minoritet i Estland. Det finns även några få människor som talar svenska i de gamla estlandssvenska områdena på Nuckö (Noarootsi) och på Ormsö (Vormsi), i västra Estland. En svensk språkminoritet har sedan 1200- och 1300-talen bebott kustområdena och öarna i det som idag är västra och norra Estland. De allra flesta estlandssvenskarna flydde emellertid till Sverige under andra världskriget på grund av Sovjetunionens utrensningar av icke-pålitliga folkgrupper. Idag finns ett gymnasium på Nuckö som lär ut svenska, ett språk som börjar bli populärt bland den estniska befolkningen. Kultur Den högre kulturen i Estland var länge präglad av först Tyskland – stadsbefolkningen och adeln var tysk(baltisk) – och Sverige samt övriga Norden, senare av Ryssland. Konsten och arkitekturen var till stor del typisk för det tyskdominerade Östersjöområdet. Ett nationellt särdrag är dock byggnaderna i kalksten, t.ex. medeltidskyrkorna; här kan man också spåra påverkan från det närbelägna Gotland. I mitten av 1800-talet skedde ett nationellt uppvaknande, och det var då den estniska kulturen började ta form genom bland annat skapade av nationaleposet Kalevipoeg och nationalsången. Det finns en estnisk musiktradition som är besläktad med den finska, med allt från runosånger till instrumentet kantele (som på estniska heter kannel). Mest typiskt för det estniska musiklivet är dock alltsedan det nationella uppvaknandet de stora sångarfestivalerna (den första ordnades 1869). De äger traditionellt rum på en enorm utomhusscen, Sångarfältet, i Tallinn. Modernismen kom till Estland redan under den tsarryska tiden och har levt kvar sedan dess. Den internationellt mest kände nutida tonsättaren är Arvo Pärt, vars verk ofta har en sakral ortodox prägel. Veljo Tormis förvaltade och förnyade det estniska folkmusikarvet i stora körverk.[5] I Estland är sångtraditionen fast förankrad. Det är vanligt att man sjunger till bords. 1987–1988 genomfördes massiva protester mot Moskvas herravälde bland annat genom en sjungande massdemonstration i Tallinn. I manifestationen deltog omkring 300 000 personer (mer än en fjärdedel av Estlands befolkning). Händelsen kom att kallas den sjungande revolutionen. Litteraturen på estniska beskrivs i artikeln estnisk litteratur. Den estniska filmen beskrivs i artikeln Estlands filmhistoria. Ekonomi Estland var tidigare ett utpräglat jordbruksland, men efter andra världskriget har städerna vuxit snabbt. Liksom i andra sovjetrepubliker infördes en centralstyrd planekonomi. När landet åter blev fritt inleddes en modernisering av den nedslitna industriapparaten och mödosam övergång till marknadsekonomi. Inom jordbruket, som mekaniserades och kollektiviserades under sovjettiden, började man återinföra familjeägda småbruk. Kött och mejeriprodukter är viktigast. Det odlas råg, vete, potatis och foderväxter. Skogsbruk och skogsindustri har sedan gammalt stor betydelse. Industrin, främst den tunga produktionen, byggdes ut kraftigt av sovjetregimen (verkstadsindustri, kemiska och elektroniska produkter, livsmedel, textilier) och Estland försåg andra sovjetrepubliker med attraktiva varor. Energibehovet täcktes till stor del av inhemsk skifferolja. Oljeskiffer och fosforit (råvara till gödselmedel) finns framför allt i nordöst, där brytningen orsakat svåra miljöskador.[5] I juni 1992 ersatte Estland rubeln med landets egen valuta, den estniska kronan (EEK). Valutan var från början bunden till D-marken. När Tyskland övergick till euro bands kronan till den istället. Estland införde euron den 1 januari 2011.[4] 1994 blev Estland ett av de första länderna som introducerade platt inkomstskatt på 26 procent oavsett inkomst. 2013 är skattesatsen 21 procent, men det finns planer att sänka den till 18 procent. Det är dock oklart när detta skall ske. På grund av den ryska finanskrisen 1998 genomgick landet 1999 sin värsta finansiella kris sedan självständigheten 1991. Estland gick med i WTO 1999; landet fick då hjälp av bland annat EU och när landet senare blev medlem i EU 2004 var Estland det land som hade den starkaste ekonomin av de nya medlemsländerna. Estlands ekonomi har efter ett par hårda år (2007-2009) börjat växa igen. Tack vare ett lågt budgetunderskott har den estniska staten kunnat hålla ekonomin i balans. De rutinjobb som flyttats till landet från Västeuropa försvann till billigare länder, men istället har mer högkvalificerade arbeten flyttat till Estland. Ericsson har till exempel en stor del av sin tillverkning av det nya 4G-systemet (LTE) förlagd till Estland. Efter händelserna kring Bronssoldaten var farhågorna att Ryssland skulle avslutat den tidigare lukrativa transittrafiken med olja genom landets hamnar. Men en stor del av transittrafiken fortsätter till de estniska hamnarna. Största exporten är av maskiner och verktyg (33 procent) följt av trä och papper (15 procent), textil (14 procent) och matrelaterade produkter (8 procent). Främsta handelspartner är Finland, Sverige, Lettland, Ryssland, Tyskland och Litauen. Ekonomisk utveckling under de senaste två decennierna Efter Sovjetunionens fall 1991 kämpade Estlands regering med att införa ekonomiska reformer, och genom statssubventioner, privatiseringen av näringslivet samt att priskontroll och handelshinder avskaffades så blev landet en marknadsekonomi efter att tidigare ha varit en planekonomi. Men efter att importen av olja, gas och råvaror från Sovjetunionen upphörde gick Estland med i IMF 1992 som gav landet lån i utbyte mot ett stramt ekonomiskt program som innebar att statliga företag blev privatiserade, och sedan ändrades valutan från Rubeln till Kroon, som knöts till D-marken. Först var det jobbigt för ekonomin och många blev arbetslösa, då många företag lades ned då det inte var lönsamma och minskad statlig byråkrati.[6] Åren 1991–1993 föll BNP med cirka en tredjedel, men genom att valutan Kroon var kopplade till D-marken hindrades inflationen och Estland påbörjade sin utrikeshandel med länder i väst.[7] Först 1995 visades en positiv reell tillväxt på 4,3 procent.[8] 1997 hade landets BNP ökat med 11,5 procent, och 1999 knöts Kroon till Euron istället för D-marken. Estland blev också medlem i WTO 1999. Skattesystemet förenklades genom att platt inkomstskatt infördes, som stegvis har sänkts till 21 procent för privatpersoner samt företag, som också fick återinvestera företagsvinst skattefritt. De små och medelstora företagen fortsatte att privatiseras, dock visade det sig att privatisera mark, fastigheter, energisektorn och järnvägarna var problematisk. Statens telebolag blev delägt av finska Telia Sonera, och Estlands största banker fick svenska Swedbank och SEB som nya ägare. Under 2000 – 2007 hade Estland stark ekonomisk tillväxt, även om vissa åtstramningar hade fått göras då Estland blev medlem i EU och NATO 2004.[6] Det året som visade högst ekonomisk tillväxt var 2006; 11,6 procent, Lönerna ökade kraftigt, och tillväxten drevs till stor del av konsumtion betald med billig utlåning från SEB och Swedbank. Men finanskrisen 2008 ledde till att BNP krympte med 3,6 procent, och arbetslösheten ökade. Estland hade då också ambitionen att gå med i EMU och införa euron. Åtstramningar infördes och offentliga löner sänktes samt bensinskatter och moms höjdes, för att pressa budgetunderskottet under 3-procentkravet. 2009 föll BNP ytterligare med 14 %, orsakat av minskad export, och under det första kvartalet 2010 låg arbetslösheten på 20 procent. Under det andra kvartalet lyckades de vända den ekonomiska krisen genom intern devalvering.[9] Då stod jordbruket för 3 procent av BNP, industrin på 29 procent och tjänstenäringarna på 68 procent. 2011 blev Estland medlem i EMU och införde euron som valuta, vilket följdes av en ökande inflation. BNP växte med cirka 8 procent det året, och 5 procent 2012, vilket var 22 375 858 539 USD.[10] Samma år hade även Estland den lägsta statsskulden i förhållande till BNP i EU, samt det lägsta budgetunderskottet som låg på 0,3 procent.[7] Idag är Estland ett avancerat IT-samhälle, och internationellt jobbar de främst i tjänstesektorn.[6] De länder som Estland har närmast handelssamarbeten med är bland annat Finland och Sverige.[11] Försvar Estnisk soldat i Bagdad 2005. Syftet med Estlands försvar är att upprätthålla landets oberoende, suveränitet och territoriella integritet. Estland är sedan 2004 medlem av såväl EU som Nato och den estniska försvarsmakten skall ha en sådan kapacitet att den kan medverka i gemensamma militära operationer ledda av EU eller Nato. Den estniska försvarsmakten består av armén, marinen och flygvapnet, med respektive 3 800, 300 och 200 soldater, av vilka 1 500 är värnpliktiga. Estland har allmän värnplikt för män. I praktiken inkallas ungefär 15 procent av de värnpliktiga till grundutbildning. Grundutbildningens längd är åtta eller elva månader. Den som genomfört grundutbildningen kan inkallas till repetitionsutbildning vart femte år. Planerad storleksram för försvarsmaktens mobiliseringsorganisation är 16 000 soldater. Därtill kommer Estlands hemvärn, Kaitseliit, med 8 000 aktiva hemvärnssoldater. Armén är den viktigaste försvarsgrenen och består av följande förband: Kuperjanovi Üksik-jalaväepataljon (Kuperjanov avdelta infanteribataljon) Kalev Üksik-jalaväepataljon (Kalev avdelta infanteribataljon) Scoutspataljon (Scoutbataljonen) Viru Üksik-jalaväepataljon (Viru avdelta infanteribataljon) Üksik-sidepataljon (Avdelta signalbataljonen) Üksik-vahipataljon (Avdelta gardesbataljonen) Suurtükiväegrupp (Artillerigruppen) Õhutõrjedivisjon (Luftvärnsbataljonen) Pioneeripataljon (Ingenjörsbataljonen) Rahuoperatsioonide Keskus (Centrum för fredsbevarande operationer) Militära grader i Estland |
About us|Jobs|Help|Disclaimer|Advertising services|Contact us|Sign in|Website map|Search|
GMT+8, 2015-9-11 20:12 , Processed in 0.161895 second(s), 16 queries .
