|
Iriska, Gaeilge (eller Gaedhilge, vilket är en föråldrad form), är ett keltiskt språk som talas på ön Irland, både i republiken Irland och Nordirland, liksom det finns talare i länder som Storbritannien och USA. Den närmast levande släktingen är den skotska gäliskan i Skottland. Iriska talas framför allt i de områden i republiken Irland som kallas Gaeltachtaí (uttalas som [ge:ltaxti] där [e:] står för ett långt e-ljud och [x] för det tyska 'ch' i 'Bach'). Språket är officiellt språk i republiken Irland sedan 1921[1] och undervisas i alla skolor. Många invånare i republiken har någon kunskap i språket. I princip räknar man med 40 000 infödda irisktalande på Irland[2] och 72 000 talare som använder språket varje dag.[3] Sådana sekundära irisktalande är troligen fler än de som är födda eller bor i Gaeltachtbygderna.[källa behövs] Gaeltacht Huvudartikel: Gaeltacht Gaeltachter är iriskspråkiga områden som är särskilt koncentrerade till västkusten och grevskapen Donegal, Mayo, Galway, Kerry och Cork. Det finns också mindre områden på andra ställen, bland annat i Waterford och Meath.[4] Gaeltachterna kan delas in i tre grupper efter sin geografiska fördelning över landet, vilket också motsvarar indelningen i en nordlig, en västlig och en sydlig dialekt. Dialekter Den geografiska splittringen av infödda irisktalande har också tenderat att förstärka uppdelningen i olika dialekter. Det klassiska litteraturspråket dog ut redan på sextonhundratalet, och all diktning och litteratur som sedan dess skrivits har varit mer eller mindre dialektalt präglad. Dialektskillnaderna vållar fortfarande en hel del huvudbry för de irländare som vill lära sig teanga na sinsear, förfädernas språk. Å andra sidan ser kreativa författare dialekterna också som en rikedom att ösa ur. Iriskan kan delas upp i tre större dialektområden vilka motsvarar gaeltachtområdena i norr, väster och söder och namnges efter respektive provins: Ulsterdialekt, Connachtdialekt och Munsterdialekt. Eftersom dialekterna uppvisar relativt stora skillnader i grammatik, ordförråd och uttal finns också ett behov av en gemensam standard vad gäller grammatik och stavning. Principerna för An Caighdeán Oifigiúil (på engelska "The Official Standard", på svenska "officiell standard") sammanställdes av översättningsstaben vid det irländska parlamentet, an Dáil, på 1950-talet[5]. Beroende på var en nybörjare studerar iriska så lär sig personen ett dialektalt uttal och dialektala uttryck även om den grammatik och stavning som lärs ut följer standarden. Historia Fotografi av en typisk irländsk vägskylt med ortnamn på engelska och iriska. Trots att Irland aldrig kunde förena sig till ett enda rike, var det skrivna och kultiverade språket rätt enhetligt både under fornirisk tid och därefter. Den klassiska iriskan, som uppstod på 1100-talet, var ett mycket väl standardiserat skriftspråk, som användes med förhållandevis få variationer både på Irland och de gälisktalande delarna av Skottland. Det var först på sextonhundratalet som iriska och skotsk gäliska gick skilda vägar: även i dag är skillnaderna mellan båda språken knappast större än till exempel mellan svenskan och danskan. Även den som inte har någon insikt i språken kan lätt urskilja att de är nära besläktade. En del lokalpatriotiska ulsterbor påstår till och med gärna att de har lättare att förstå skotsk gäliska än de sydligaste iriska dialekterna. Under den klassiska tiden, dvs. 1100-1600-talet, främjades iriskan aktivt av lokala feodalherrar och klanhövdingar. Det var vanligt även med engelska efternamn på hovskalder, och det förekom att adelsmän av engelskt ursprung blev diktare eller lärda män på iriska. Det var särskilt ätten Nugent som blev känd för sitt intresse för iriskspråkig diktning och lärdom. Den engelska kronan såg dock med oblida ögon på de språkligt assimilerade engelsmännen. När religionen blev en åtskiljande faktor mellan England och Irland, fick de "gamla engelsmännen" ge vika för en ny våg av inflyttade adelsherrar från moderlandet i öster. De gamla var katoliker, de nya protestanter. Därvid förlorade hovskalderna sina rika gynnare och det klassiska litteraturspråket började dö ut. Det var bara folkliga dialekter som överlevde, och de som talade dem kunde vanligen inte skriva. Skriften lärde de sig på engelska, om över huvud taget, och då blev det naturligt att helt och hållet övergå till engelska. Iriskan blev främst de lantliga fattigas språk, men eftersom de förökade sig mest, förblev språket livskraftigt ända fram till artonhundratalets stora hungersnöd. Före hungersnöden fanns det flera miljoner irisktalande i landet, därefter räknades de bara i hundratusental. Hela samhällen ödelades av hunger och sjukdomar, och de som var lite mera välbärgade än de allra fattigaste tog emigrantskeppet - an bád bán eller "vita båten" - till Amerika. De sociala band som dittills hållit ihop de irisktalande gick nu sönder, och lyckan stod att finna i den engelsktalande världen. Mot slutet av artonhundratalet fanns det antagligen fler irisktalande i Förenta Staterna än på Irland. I sin självbiografi Rotha Mór an tSaoil berättade den irländske guldgrävaren Micí Mac Gabhann, som var med om den stora guldruschen till Klondike, att han på väg till Alaska kunde hitta arbete praktiskt taget överallt i Staterna utan att behärska engelska. Irländare fanns i varje by, och det förekom även att Micí råkade gamla bekanta från hembyn. Den engelska överheten var inte särskilt förtjust i språket. Det sågs som ett hinder för upplysningen, och när den nationella folkskolan infördes på Irland, var det meningen att den skulle utrota iriskan. Irländarnas egna förkämpar, som den berömde Daniel O'Connell, tenderade att se engelskan som framgångens och framstegets språk. O'Connell höll ofta tal på engelska för åhörarskaror som var nästan hundraprocentigt irisktalande, trots att iriskan var också hans modersmål. Katolska kyrkan tyckte illa om iriskan, därför att protestantiska missionärer på Irland ofta använde den för att omvända irisktalande irländare till protestantisk tro. Kyrkan varnade därför katoliker för att alls läsa någon litteratur på iriska, eftersom sådana alster med all sannolikhet härstammade från protestantiska tryckerier - ur katolsk synvinkel var det alltså frågan om självaste djävulens försök att fresta de rättrogna. Märkligt nog var det protestanterna i Ulster som i början av artonhundratalet mest intresserade sig för iriska språket. Delvis handlade det givetvis om religiöst omvändelsenit, men dessutom fanns det en hel del genuint intresse för den iriskspråkiga poesin och den keltiska mytologin. Den person som på den tiden gjorde mest för att ta vara på iriskspråkig diktning och kultur var antagligen den protestantiska prästen William Neilson, som även skrev en lärobok i iriska och undervisade språket i Belfast (på iriska Béal Feirste). Dikten Rinneadh aisling dúinn ("Vi såg en vision") av poeten Liam Mac Uistin vid Garden of Remembrance i Dublin. Det var först i slutet av 1800-talet som irländarna igen fattade intresse för sitt gamla språk. Nyckelfiguren var Douglas Hyde, även han protestant. Under hans ledning uppstod på 1890-talet Gaelic League (The Gaelic League, Conradh na Gaeilge), en organisation med målet att återuppliva iriskan som Irlands nationalspråk och främja språket inom kulturen, lärdomen och förvaltningen. Organisationen lyckades prestera en hel del för att främja språket, men hamnade så småningom i händerna på extrema nationalister, som utnyttjade den till sina egna syften. År 1915 hade denna utveckling gått så långt att Hyde, grundaren, lämnade Ligan: det hade blivit rätt och slätt omöjligt för protestanter, än mindre för unionister, att stanna kvar i organisationen. Under Irlands frihetskamp och inbördeskrig struntade Ligan egentligen helt och hållet i sina officiella uppgifter och utgjorde snarare en rekryteringsgrund för nationalistiska partisaner. Det var först i mitten på tjugutalet som språkrörelsen började återgå till sitt gamla jag, och även därefter ledde politiska stridigheter mellan fristatsanhängare och republikaner ofta till svåra tvister inom det irisktalande livet, som i samhället i övrigt. Anknytningen till nationalismen har sedan dess vållat en hel del problem för språkrörelsen. En del irländare anser att den irländska nationalismen över huvud taget är en chauvinistisk, rasistisk och sekteristisk företeelse som inte underlättar till exempel lösningen av det nordirländska problemet. De angriper gärna språkrörelsen och utmålar den som efterbliven, omodern och onödig. Dessutom har språkaktivismen i Nordirland en starkt katolsk prägel, och särskilt protestanterna tenderar att se alla offentliga yttranden på iriska som hotfulla och fientliga mot dem själva. Det finns dock en, om än relativt okänd, språkrörelse och irisktalande tradition även bland nordirländska unionister.[6] Iriska språket i samhället Iriskan fick efter att Irländska fristaten utropats 1922 ett grundlagsskydd som stärktes i nästa irländska konstitution som sattes ihop av Éamon de Valera, en man som stod på IRA:s sida under irländska inbördeskriget, 1932. I den fastslogs det i de första artiklarna att iriskan skall vara Irlands första officiella språk, därefter engelskan. I praktiken kom konstitutionen att få lite praktisk betydelse men gav språket ett starkare skydd. Vidare blev alla irländska skolbarn tvungna att kunna klara det irländska provet i sina skolexamina för att kunna få godkända avgångsexamina, något som upphörde först 1975 efter mycket hätsk debatt. De senaste åren har flera iriskkrav bland myndigheterna försvunnit och 2005 försvann kravet att alla som sökte in till den irländska polisen skulle kunna iriska. Den irländska staten försöker upprätthålla och främja iriskan, men dess strävanden framställs ofta som otillräckliga av språkaktivisterna. Särskilt skolundervisningen i språket har fått utstå mycket kritik. Dess kvalitet varierar mycket från skola till skola: det är stor skillnad mellan en engagerad och entusiastisk lärare och en som har en mera likgiltig inställning till ämnet. Det statliga "främjandet" går snarare ut på att under påtryckning bilda nya kommittéer, organ och byråkratier med fint klingande namn för att "återuppliva" iriskan, medan till exempel statsförvaltningen fortsätter att fungera uteslutande på engelska. Men finns en föreskrift att hövlighetsfraser i början och slutet av officiella brev alltid ska skrivas på iriska, även om resten av brevet är på engelska. Informationsskylt om Dublin Castle på iriska och engelska. Av hävd har irländarna i sina utrikeskontakter använt sig av engelska som umgängesspråk då få utanför landet talar iriska. När Irland anslöt sig till Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) på 1970-talet, fick språket en egendomlig halvofficiell status inom Europeiska unionen. Efter Stádas-kampanjen på våren 2004 beslutade irländska regeringen dock begära officiell status för språket inom EU. Iriska är sedan 1 januari 2007 ett officiellt EU-språk. Etableringen av radiostationen Raidió na Gaeltachta 1972, som sänder på iriska alla dagar i veckan, samt tv-kanalen TG4 1996 har stärkt språkets position. Tendensen för språket är samtidigt att det blir allt färre som använder språket dagligdags då många av talarna är äldre människor och att det är svårt att kommunicera med många myndigheter utan att behärska engelska. De senaste årens starka inflyttning till Irland i samband med den starka ekonomiska tillväxten har lett till en ännu större rubbning i denna balans då de flesta av invandrarna bara behärskar engelska eller bara är intresserade av att behärska engelska eftersom det är ett mycket mer gångbart språk än iriska, speciellt i Dublin som traditionellt alltid tillhört den engelskspråkiga fickan "the Pale". Samtidigt har allt fler krav på iriskkunnande släppts, både i skolorna och från myndighetshåll. Detta påverkar dock inte iriskans ställning som ett alltjämt levande språk på Irland. Litteratur på iriska Se irisk litteratur Fonologi Huvudartikel: Irisk fonologi Iriskans fonologi varierar från dialekt till dialekt, och språket har inget standarduttal, men dialekterna delas vanligtvis in i tre grupper: Ulsteririska, Connachtiriska och Munsteririska. Irisk fonologi har studerats som disciplin sedan slutet av 1800-talet, och flera forskare har publicerat skrifter om dialekter från alla regioner där språket talas. På senare tid har även teoretiska lingvister fäst sin uppmärksamhet vid irisk fonologi, och flera böcker, artiklar och avhandlingar har publicerats om ämnet. En av de viktigaste aspekterna inom irisk fonologi är det att nästan alla konsonanter förekommer i par, där den ena har ett ”tjockt” (engelska: broad) uttal och den andra ett ”tunt” (engelska: slender). Tjocka konsonanter är velariserade, vilket innebär att tungryggen (bakdelen av tungan) dras tillbaka och upp mot mjuka gommen medan konsonanten artikuleras. Tunna konsonanter är palataliserade, vilket innebär att tungan pressas mot hårda gommen under artikulationen. Skillnaden mellan tjocka och tunna konsonanter är mycket viktig på iriska, eftersom betydelsen av ett ord kan ändras om en tjock konsonant byts ut mot en tunn eller tvärtom. Till exempel är den enda uttalsskillnaden mellan bó ”ko” och beo ”levande”, att bó uttalas med ett ”tjockt” b, medan beo uttalas med ett ”tunt”. Kontrasten mellan tjocka och tunna konsonanter är avgörande, inte bara i uttalet av konsonanterna i sig, eller i uttalet av de omkringliggande konsonanterna, utan också för att avgöra vilka konsonanter som kan förekomma bredvid andra konsonanter, och hur ord som börjar på vokal uppför sig. Skillnaden mellan tjocka och tunna vokaler liknar den mellan ”hårda” och ”mjuka” i flera slaviska språk, såsom ryska. Iriska delar många fonologiska drag med sina närmaste släktingar, skotsk gäliska och manx, men även med irländsk engelska, på grund av språkkontakt. Grammatik Initialmutationer Typiska för keltiska språk i dag är de så kallade initialmutationerna. Det innebär grammatikbetingade förändringar i ordets första konsonant. Iriskan har två mutationer: lenitionen, som uttrycks i skriften med att lägga till ett -h- efter konsonantbokstaven, och eklipsen ("förmörkelsen"), som innebär att tonlösa konsonanter blir tonande, medan tonande konsonanter blir nasala. I praktiken innebär lenitionen vanligen att slutljud blir frikativa ljud (t ex p blir [f], som skrivs ph), men det finns undantag: s och t blir [h] (som ändå skrivs sh och th), d och g blir båda antingen [j] eller [γ] (beroende av fonetisk omgivning), som då skrivs dh eller gh. Två verb för "att vara" Ungefär som spanskan har iriskan två verb för "att vara", varvid det ena, is eller kopulaverbet, egentligen borde ses som en separat ordklass, eftersom meningar som har det har helt egna regler för ordföljd. Kopulaverbet har också en mycket bristfällig böjning. Det används till att koppla ihop två substantiv, två pronomina eller ett pronomen och ett substantiv. I så kallade klassificeringssatser har vi ett bestämt substantiv - till exempel ett egennamn, eller också ett substantiv som föregås av en bestämd artikel. Märk att det vanligen kommer ett personligt pronomen före det bestämda substantivet. De pronomina som skiljer på subjekt- och objektformer uppträder här i objektform (alltså inte "sé", "sí", "siad" = "han", "hon", "de", utan "é", "í", "iad" = "honom", "henne", "dem"). Is innealtóir í Máire = Máire är ingenjör ("är ingenjör henne Máire") Is scríbhneoir Sualannach é Jan Guillou = Jan Guillou är en svensk författare ("är författare svensk honom Jan Guillou") Is Garda é an fear úd thall = mannen därborta är polis ("är polis honom den man där borta") Vill vi däremot identifiera två bestämda substantiv (en s.k. identifieringssats), så måste kopulaverbet omedelbart åtföljas av ett personligt pronomen: Is í Máire Mhac Giolla Íosa Uachtarán na hÉireann = Mary McAleese är Irlands president ("är henne Mary McAleese president av Irland"). Kopulaverbet används också till att framhäva, jfr. svenskans "det är han som gjort det": Is é John Wayne Gacy a dhúnmharaigh iad = det är John Wayne Gacy som mördade dem. Det andra verbet "att vara", tá, används mera som spanskans estar, dvs. det svarar på frågor som hurdan? och var?: tá mé anseo jag är här tá mé tuirseach jag är trött (mera idiomatiskt: tá tuirse orm, ordagrant "är trötthet på-mig") Dessutom fungerar det som hjälpverb i sammansatta verbkonstruktioner: tá an bainne ólta ag an gcat katten har druckit upp mjölken, mjölken har druckits upp av katten tá Máire ag ól uisce Máire dricker, håller på att dricka, vatten Verbalsubstantiv Iriska verb har inga infinitivformer. I stället används verbalsubstantiv, som egentligen är härledda former, inte grundformer; och de kan härledas på många olika sätt. Därför kan verben inte ordnas efter infinitiv (eller verbalsubstantiv) i en ordbok, utan man måste i stället slå upp imperativformen, som i iriskan är densamma som ordstammen. Hos regelbundna verb kan alla andra former bildas från imperativet, men verbalsubstantivet måste man lära sig vid sidan om imperativet: sålunda är det mest praktiskt att alltid ange verbet som imperativ/verbalsubstantiv, till exempel rothaigh/rothaíocht att cykla, ól/ól att dricka, caith/caitheamh att kasta, att konsumera (och en rad andra betydelser). Verbalsubstantivet används tillsammans med verbet tá till att bilda progressiva presensformer (jfr engelskans konstruktion is doing): labhair/labhairt att tala tá mé ag labhairt Gaeilge "jag talar (just nu) iriska" ("jag är vid talandet av iriska") tá mé dá labhairt "jag talar det just nu" ("jag är till dess talande") Har verbalsubstantivet ett objekt ("jag talar iriska") så bör detta stå i genitiv efter själva verbalsubstantivet (genitivattributet står över huvud taget efter huvudordet i iriskan) och föregås av prepositionen ag = vid, hos. Men har det ett pronomen som objekt ("jag talar det") så uttrycks detta med en kombination av do = "till" och ett possessivt pronomen: tá sé do mo bhualadh = han slår mig tá sé do do bhualadh = han slår dig tá sé dá bhualadh = han slår honom/sig själv tá sé dá bualadh = han slår henne tá sé dár mbualadh = han slår oss tá sé do bhur mbualadh = han slår er tá sé dá mbualadh = han slår dem Do "till" och a = "hans, hennes, deras" blir tillsammans dá, som ofta uttalas och även stavas som á eller dhá. Do + ár "vår" blir på ett liknande sätt dár eller dhár. Finita verbformer Konstruktioner med verbalsubstantiv är mycket typiska för iriskan, men det finns även finita tempus- och modusformer. Dessa har tidigare haft personändelser, men i dag håller dessa på att bli undanträngda av analytiska former, där personändelser ersätts av motsvarande personliga pronomina. Syntetiska former med särskilda personändelser är vanligast i sydliga dialekter (Munster): labhraím "jag talar" eller labhraíonn mé labhraíonn tú "du talar" labhraíonn sé/sí "han/hon talar" labhraímid "vi talar" eller labhraíonn muid labhraíonn sibh "ni talar" labhraíd "de talar" eller labhraíonn siad labhraítear "man talar", "folk talar" (opersonlig form) I Munster, där formen labhraíd ännu är levande i talspråket, är det vanligt att pleonastiskt använda pronomenet också med det (labhraíd siad). Det långa -í- i former som labhraíonn är typiskt för den andra konjugationsklassen. Där placeras verb med fler än en stavelse i verbstammen (den rena verbstammen utan några som helst ändelser påträffar vi i imperativformen: labhair! "tala!"). Om stammen slutar på -igh (t. ex lagaigh! "försvaga!"), smälter detta -igh ihop med det långa -í- i presensböjningen: lagaíonn "försvagar". Många verb i andra konjugationsklassen är synkoperade, dvs. de förlorar den andra stavelsen framför det långa -í-: oscail! "öppna", osclaíonn "öppnar". I första deklinationsklassen har vi inga långa -í-: cuirim "jag sätter, lägger, ställer eller cuireann mé cuireann tú cuireann sé/sí cuirimid eller cuireann muid cuireann sibh cuirid eller cuireann siad cuirtear "man sätter/lägger/ställer" Denna presensform, som slutar på -ann, -íonn, är främst en frekventativ form, dvs. den används inte så mycket till att beskriva pågående som upprepade eller vanligt förekommande aktiviteter. För det som just nu pågår har vi däremot verbalsubstantivet och tá: Glanann sé an seomra gach uile lá. "Han städar rummet varje dag." Tá sé ag glanadh an tseomra. "Han håller just på att städa rummet." Formen an tseomra är en genitivform, och den används här därför att verbalsubstantivet faktiskt är ett substantiv och objektet dess genitivattribut - meningen översätts ordagrant som "han är vid rummets städning". I konstruktionen Glanann sé an seomra har vi däremot en vanlig objektform, an seomra. I futurumformen har den första konjugationen ett inskjutet -f- (som dock vanligen bara uttalas som ett -h-, med undantag av de opersonliga formerna - här finns dock stora skillnader dialekter emellan), den andra konjugationen ett inskjutet -ó- eller -eo-: cuirfead eller cuirfidh mé cuirfir eller cuirfidh tú cuirfidh sé/sí cuirfeam eller cuirfimid eller cuirfidh muid cuirfidh sibh cuirfid (siad) eller cuirfidh siad cuirfear labhród eller labhróidh mé labhróir eller labhróidh tú labhróidh sé/sí labhróm eller labhróimid eller labhróidh muid labhróidh sibh labhróid (siad) eller labhróidh siad labhrófar I Ulsterdialekten uttalas det långa ó tvåstavigt, och detta visas ibland i skriften genom att använda den gamla stavningen med -ócha-, -eocha: labhróchaidh. Formerna cuirfead, cuirfeam, cuirfid, labhród, labhróm, labhróid används nuförtiden nästan bara i Munster. I formen cuirfimid har ändelsen vandrat över från presensformerna; egentligen är pronomenet muid "vi" historiskt sett samma personändelse, som i dialekterna börjat fungera som självständigt pronomen. Konversationsexempel - Dia dhuit! God dag! ("Gud till dig!") - Dia is Muire duit! God dag! ("Gud och Maria till dig!") - Conas atá tú? Hur mår du? - Tá mé go maith, go raibh maith agat. Jag mår bra, tack. - Cá bhfuil Cathal ina chónaí? Var bor Cathal (Kalle)? - Tá sé ina chónaí thoir i mBaile Átha Cliath. Han bor i Dublin. - An bhfuil? Shíl mise riamh go raibh cónaí air in áit éigin thuaidh - Ard Mhacha, mar shampla, nó Coilleach Eanach, cuir i gcás. Gör han det? Och jag som trodde att han bodde någonstans i norr, i Armagh till exempel, eller möjligtvis Cullyhanna. - Is as Crois Mhig Líonáin dó ó thús, ach más ea féin, tá sé ag cur faoi i nGlas Naíon le cúig bliana anuas. Han är faktiskt hemma från Crossmaglen, men han har bott i stadsdelen Glasnevin i Dublin redan i fem år. - Cad is ainm duit? Vad heter du? - Máirtín is ainm dom. Jag heter Máirtín (Martin). - An bhfuil ríomhaire agat? Har du dator? - Tá. Tá ríomhaire glúine agam. Ja, jag har en bärbar dator ("knädator"). - Cá fhad é ó cheannaigh tú é? Är det länge sen du köpt den? - Trí mhí. Tre månader. - An bhfuil próiseálaí maith ann? Har den bra processor? - Tá. Tá próiseálaí maith ardmhinicíochta ann. Ja, den har en fin processor på hög frekvens. - Cén cineál úsáid a bhaineann tú as? Vad använder du den till? - Le haghaidh téacsphróiseála a cheannaigh mé é thar aon rud eile, ach leis an bhfírinne a rá, bím ag scimeáil ar an Idirlíon go minic, gan aon trácht a dhéanamh ar na ríomhchluichí. Jag köpte den egentligen för textbehandling, men för att vara helt ärlig så surfar jag en hel del på nätet, för att nu inte nämna datorspelen. |
About us|Jobs|Help|Disclaimer|Advertising services|Contact us|Sign in|Website map|Search|
GMT+8, 2015-9-11 20:13 , Processed in 0.247322 second(s), 16 queries .
